Låt dem komma in.

Låt dem komma in,
känna hjärtans slag.
I nätter som brinner av
tusen andetag.

Ensam i tusenfalt,
liten i världen.
En skepnad utan röst,
djupt i vårt samvete.

Långt från världen,
utanför ditt fönster.
Långt från hem och hus,
mot inga vänliga röster.

Frusna i kroppen,
mot svarta nattens gator.
Frostiga hoppfulla,
går mot utanförskap.

Bomber i sitt minne,
gevärsskott för sitt inre.
Ett hårt utsatt sinne,
känslan av fördärv.

Ensamma barn,
ensamma föräldrar.
Familjer som ingen vill känna,
i godhetens långa land.

Låt dem komma in,
känna hjärtans slag.
I nätter som brinner av
tusen andetag.

I en humanitär stormakt.

Tomgång

​Beep beep beep

Öppna ögonen, se… ljus.

Fixera blicken vid en punkt, fokusera.

Det klarnar, ljuset samlas i objekt, världen omkring dig.

Ny dag, samma utmaningar.

Res dig upp. 

Kom igen,  res dig upp.

Ett… två… tre – sitt!

Snyggt.

Har du någon anledning att gå upp idag?

Fortsätter världen förbi din sängkant?

Ett ben över.

Den får allt ta och göra det.

Ett till ben över.

Kontakt med marken, fötterna mot mattan.

Tårna i riktning mot oändligheten.

Ett graciöst sving mot stående, ånger i samma sekund.

Ena foten framför den andre, du fixar detta.

Dörren närmar sig, livet lurar utanför.

Dörrhandtaget svalt mot handen, låset klickar nöjt. 

Öppna. 

Smärta, vänd dig om, för ljust.

Solen är inte din vän, dina ögon skriker.

Vänj dig.

Skärp dig.

Skyl dig.

Snabba dig.

Beep beep beep.

Varför gör jag detta?

Ånger.

Övertygelse.

Fortsätt gå.

Kylskåpet runt hörnet, livets bränsle inom räckhåll.

Häll upp, tugga, uppför dig.

Svälj. 

Bränn dig. 

Gå vidare.

Klarna.

Sätt på vattnet.

Kallt mot huden.

Ny människa på andra sidan.

Fresh.

Upptäck spegeln, döm. 

Avgå, utgå.

Klä dig, skärp dig.

Uppför dig.

Plocka ihop. 

Har du glömt något? 

Ska du verkligen göra något speciellt idag? 

Inte. 

Som vanligt. 

Färdigpackad. 

Jackor. 

Jävla skosnören. 

Tänk om det börjar regna? 

Det regnar i alla fall inte nu. 

Tänk inte. 

Ut. 

Öppna. 

Stäng. 

Lås. 

Stängde du av spisen? 

Fan! 

Öppna, kolla. 

Check. 

Stäng. 

Bussen. 

Spring! 

Lås. 

(. . . )

Repeat. 

Vi faller.

Släpp taget…
Du faller!
Nedåt, bortåt.
Bort från ljuset och mörkret.
Bort från allt det goda och det onda,
Bort mot mörkret.
Evigheten, medveten enveten,
Faller utan stopp.
Tusen andetag i nacken tio tusen drömmar djup.
Ned i glömskans åldriga stup.

Du faller,
Ja jävlar du faller!
Säg hejdå till vänner och fiender,
Drömmarna om friheten,
En livegen,
Ett livets egna tärningsspel.
Tusen andetag i nacken,
Attacken,
Stjärnor utan slut.

Ser du den? Syns den?
Vintergatan, andromeda,
Stjärnorna i konstellationer,
Över oss och under oss,
Faller du mot stjärnorna?

Släpp taget,
Du faller.
Tänk på alla som stannat,
Är fast på samma plats,
Trampar runt i samma fotspår,
Som står stilla där du lämnat dem.
Tänk på dem medan du faller.
Snart faller de efter dig,
En efter en,
Dina andetag i nacken,
Slår de i backen,
Som de faller.

Vi faller hela tiden.

The meeting.

The voice did not belong to his lips.
The young and old man standing before the theatre.
Hair, fair and soaked from the rain,
glued to his face lock by lock.
His eyes saw nothing but the cloudy ceiling.

The voice did not belong to his lips.
Yet he listened.
Trembling hands down his front pockets.
Avoiding eyes, averting lies.
Overrun by feelings wanted by none.

The voice did not belong to his lips,
yet she listened like never before.
She cried but he couldn’t tell,
hidden by the rain everything but her trembling lips.
She looked down, the ground,
looking more inviting than ever before.
Like if she imagined being put ten feet.
At least she wouldn’t miss the rain.

The voice didn’t belong to his lips.
He spoke to the entire world,
But no one listened.
Except for the night and the tear-rain soaked girl.
He imagined himself flying,
but he lost control and fell for the cloudy ground.
When he met her eyes, he almost fell for real.
His feet loosing touch with reality.

His voice did not belong to his lips,
yet he spoke out for the whole world to hear.
Clever lie after lie, hidden well enough to trick himself.
A burning sensation in his chest, connected to life itself.
He wondered what was left for him here.
The night faded away with every word.
Remember, we are not here to stay.
We never were.

A meeting neither wanted and never ment to happen.
Lies spoken well enough to trick them both.
His voice did not belong to himself,
yet he spoke as if it was his own.

Kast med liten vätebomb.

Tack Buddy Wakefield.

Enligt Wikipedia är dagsländan en av de äldsta levande djurgrupperna som finns.
Sländan lever i 2-3 år och en dag.
2-3 år lever den som ett barn,
en larv som krälandes tar sig fram i tillvaron tills den plötsligt vaknar upp med vingar och upptäcker hur vacker världen är från himlen
för att sedan dö
– efter bara några få underbara timmar av orgies och medelålderskriser.

Människan är vid liv i genomsnitt 74 år.
Majoriteten tar sig krälandes fram i tillvaron tills de en dag vaknar upp och inser att livet kan vara över på en blixthalka. Resten har antingen redan hoppat från den bron eller bosatt sig i Norge.
Du frågade mig en gång varför jag inte gjorde bättre val i livet.
Jag svarade att det var för att vi spenderar hälften av våra liv utan att protestera mot att dagarna blir mörkare.
Du svarade att ingen tog åt sig äran för att andra hälften blev ljusare heller.
Som om det är sant.

Det finns fler cyklar i Fyrisån än det finns människor som lyckats med sina liv.
Fler kan räkna alla decimaler i pi än berätta vad som är meningen med livet.
För vi är alla endast aska i vinden i slutet.
Askan av nedbrunna broar och chanser som aldrig fick chansen att komma till ytan.
Trots detta ser jag i ditt ansikte inget annat än bortglömda drömmar och tankar som nog inte ens du vet om att du tänkt,
och ett leende.
För hur tragiskt livet än må vara ler du alltid tillbaka.
Hur starkt vindarna än blåser kommer du inte låta dig påverkas mer än att du drar åt dig jackan lite mer
och jag älskar att hata dig.

Jag hatar dig för att du lyckas se allt gott i människor,
allt fint i livet.
Allt ljus där jag inte ser annat än mörker eller i bästa fall 50 nyanser av besvikelse.

Men jag har satt mig på en stubbe i skogen endast med avsikten att tänka
för innerst inne tror jag nog verkligen att jag lever i en saga och att såna knep fungerar.
Som att det sällsamma bruset av lövens säsongsbetonade krig ska ge mig mentala superkrafter
starka nog att lyfta berg och kanske till och med få bussarna att komma i tid.

Men jag kommer fortsätta tro.
Tron på mig själv är det sista jag har
så kom inte här och berätta för mig att jag bara är en hopplös drömmare.
Jag hoppas faktiskt jättejättemycket och ibland är jag till och med vaken mellan grenarna.
Världen är som ett olympiskt spel och bara de som hoppas längst vinner
såvida inte någon får för dig att introducera kast med liten vätebomb
i vilket fall alla förutom kackerlackorna och isbjörnarna kommer förlora.
Förutsatt att inte de också utvecklat en känsla för moral och inser hur effektivt de kan slänga den åt helvete.

Den dagen människan äntligen tar kål på sig själv kommer resten av världen kunna dra en gemensam suck av lättnad
och för första gången njuta av sitt morgonkaffe utan ångesten över att det lika väl kan vara den sista de kommer över.
Råttorna kommer dansa på gatorna och delfinerna kommer uppta sin rättmätiga plats som världens härskare.

Den dagen människan faktiskt tar kål på sig själv kommer vi göra det med dunder och bravur.
Då kommer inga nya dikter att skrivas
och därmed kommer universum sluta existera.
Förutsatt att inte någon isbjörn når ett högre stadium av medvetande
och upptäcker existensiell ångest.

Tacka vet jag Wikipedia.

Det är nog bäst att vi glömmer.

Det var en stulen kyss i sommarnatten.
En vi visste från början var dömd.
En trevande kyss mot trevande läppar.
En kyss vi önskar var glömd.
En borttappad natt.
En tår.
En rysning genom två.
En känsla av obeskrivlig lycka.
En ovilja att förstå.

Det var en borttappad kyss på våren.
En ungdomens naivitet.
En ofattbar samling av lögner.
En sanning som bara var vår.
En handflata rakt över kinden.
En tro.
En fallande bro.
Endast lögner av välbehag.
En kärlek som aldrig fick gro.

Det är nog bäst att vi glömmer.
Det är nog bäst att åter bli två ifrån ett.

Sanningen jagar den lögn som vi stod på.
Samvetet skadar mig än.

Jag är ledsen för såren som läker.
Jag är bevis för vår imperfektion.
Jag har skadat den jag sagt att jag älskar.
Jag är inte förtjänt att försöka förstå.
Det var längesen vi kysstes i sommarnatten.
En vi visste från början var dömd.
En underbar kyss under de ljuvaste dagar.
En kyss vi önskar var glömd.

Dialog.

Jag försöker föra dialog med mig själv men det går inge vidare bra.
Allt jag får tillbaks på mina frågor är halvtaskiga svar och ouppfyllda krav
och även om klockan tickar vidare vet jag att jag alltid kommer ha kvar den där känslan av självömkan och att jag är mitt samvetes slav.

Jag för dialog med mig själv för det måste jag göra.
Även om jag inte alltid kommer gilla det jag får höra.
Förstår du inte dig själv kan du omöjligen förstå världen omkring dig.
Jag lyssnar på vad jag har att säga och försöker låta bli att inte skratta.
Det är inte så svårt att förstå varför jag inte passar in i en färgstark värld när alla mina känslor är matta.

Det är lite lustigt ändå.

Jag lyssnar på mig själv och vet precis vad jag måste göra för att bli lycklig men det enda jag faktiskt använder den kunskapen till är att mer aktivt undvika det som jag egentligen inte alls borde undvika.
Jag antar att vissa människor är såna.
Vår självbevarelsedrift består av att göra så lite som möjligt åt så mycket som möjligt och hoppas att det löser sig ändå.
Men jag menar, det som händer i Doctor Who är ju faktiskt fan så mycket mer intressant än någonting jag hade kunnat mixtra ihop själv.

Ni vet den där känslan av att vara trött på att vara trött?
Jag löser den genom att sova SPOILER du blir tröttare av att sova.
Men när jag sover slipper jag i alla fall tänka på att problemen är kvar där.
Problemen och den där stundande hopplösheten som smyger sig på när ingen annan är här.
Slår ned snabbare än en stinger-raket och lämnar mig nockad på soffan resten av den bortkastade dagen.

Jag har läst på en del om att vara deprimerad men allt eftersom insåg jag att jag läste på om hur det är att vara mig.
Men jag förstår inte, varför skulle jag vara deprimerad?

Jag är inte deprimerad.

Jag har det ju faktiskt jävligt bra.
World of Warcraft och tre gitarrer och en saxofon och jävligt fina vänner och förvisso har jag ju ingen flickvän men jaghar istället en katt som jag brukar krama om nätterna.
(True story by the way).
Att jag klagar är egentligen bara löjligt för jag har människor bara på min skola som har det mycket värre än jag har.
Ändå sitter jag uppe mitt i natten och skriver den här dikten när jag egentligen borde kunna sova.
Klyschigt va?

Men klyschigt är fint, klyschigt är bra.
Jag önskar att mitt liv vore mer klyschigt.
Vet du varför?
För det är klyschigt med ett lyckligt slut.
Det är klyschigt med en bra story som slutar med att killen får tjejen eller tjejen för killen eller killen får killen eller jag vet inte men alla blir kära och dansar iväg i regnet och är det inte fint?Men mitt liv är långt ifrån klyschigt.
Ingen hade velat filma min story.

Vad har jag att komma med?
Jag antar att jag halkade in på ett bananskal när just spermien som var jag inseminerade min moders ägg och sen dess har jag bara flytit fram i livet.
Jag har aldrig, jag upprepar, aldrig haft det svårt.
Eller ja, i alla fall inte på riktigt.
Jag har lätt för mig i skolan, jag har tidigare nämnda bra vänner, jag bor i en fin villa ute på den idylliska slätten, jag lever i den medelsta medelklassen, jag är duktig på det mesta jag tar mig an och jag har aldrig haft riktiga problem!
Vad gör det mig?
Dålig människa? Borgarbracka? Mindre värd?
Eller gör det mig till en människa som precis som alla andra kämpar med att hitta meningen med livet?
Med att hitta min plats och min motivation till varför jag överhuvudtaget försöker när jag ändå kommer dö precis som alla andra?

Många kvällar och nätter har tankarna hållt mig uppe och jag har försökt hantera dem så bra det gått.
Men ibland går det inte alls och då sitter jag där och tänker “jaha?” och så var det med det.
Vad händer sen då?
Vad händer om ljuset i tunneln inte finns?

Jag antar att den som lever få se.
Så skål för livet och för ovissheten och för nyfikenheten som ändå håller mig kvar.
Skål för att det är så det går när jag för dialog med mig själv.

“Mitt Helsingborg” Live @ Chef Helsingborg (Vardagspoesi 1 år!!)

Idag är det precis ett år sedan jag startade den här bloggen. Jag startade bloggen utan några större framtidsvisioner utan bara för att ha ett medium att skriva poesi på. Under det här året har det hänt så otroligt mycket jag inte för mitt liv ens hade kunnat föreställa mig skulle kunna hända och jag är otroligt tacksam för allt.

För att markera årsdagen delar jag här med mig av en Spoken Word-dikt jag skrivit om min hemstad Helsingborg, här framförd på ett event kallat “Chef Helsingborg”. I samband med framträdandet blev jag även intervjuad, en intervju du kan hitta här.

Tack för allt och för ett nytt spännande år i poesins namn!
/Oskar Areskog, aka “Vardagspoesi”